Ibland blir jag galen...jag är helt upp över öronen förälskad i dig...jag vill vara med dig alltid, jag vill skaffa hus med dig, jag vill bilda familj med dig, skapa ett litet liv...en del av mig och en del av dig...jag vill åldras med dig...men orkar vi rida ut stormen eller är det kanske dags att kasta in handduken nu?

Helt ärligt nu, hur fasen kan du tro att vi är redo för det här nu? Känner du inte själv att det går för fort fram?

Miss you, du lämnade aldrig min sida. Så jävla ensam!

Jag undrar samma som du, vad är det som händer med oss? Och går det att förhindra? Kan vi någonsin bli sådär lyckliga som vi var innan? Jag älskar ju dig...

One day you scream you love me outloud, the next day you're so cold..

Its a Beautiful day...eller? Jag kommer väl troligen aldrig att bli nöjd som det är nu. Jag vill ju inte det här egentligen. Och du lyssnar ju inte när jag försöker förklara. Jag hatar henne...

Saknar det som en gång var vi. Kan inte hjälpa mina känslor, men jag hatar att du finns i mitt liv. Jag vill inte höra om dig, vill inte se dig. Lämna mig ifred!

Så fort man försöker ta upp det som vill ut så möts man av snarkningar. Vad hände med det som var vi innan...varför slocknar lågan....knappt att det glöder längre. Varför ska man stå ut? Ska det inte bara vara glädje nu?