Vad gör man när huvudet säger ett och hjärtat annat?! Vilken del ska få bestämma?! Jag vet inte hur länge jag klarar det här...måste få ett slut nu...helst igår

Kommer göra som du, när jag har barnen ska jag inte heller göra något. Får se hur kul det blir då

Varför låter jag dig såra mig om och om igen?! Varför kan jag inte bara gå? Rädd för att vara ensam antar jag, rädd för att misslyckas igen. Men får nog bara acceptera att det inte är meningen att det ska vara du och jag. Helgen började fantastiskt men slutade som vanligt så jävla dåligt. Hur fan kunde du skriva hennes personnummer istället för mitt? Fattar du inte att det gör så jävla ont?

När betyder jag något? Varför finns jag inte?!

Varför stannar världen när ditt barn kommer?! Jag måste köra på som vanligt men eran tid är så viktig...men jag då?! Som slår knut på mig själv för att göra alla till lags...jag orkar inte mer..

Samma visa varje gång, varför ringer du inte bara till henne? Du kanske borde bjuda över henne? Orkar inte mer nu...vad fan ska jag göra? Vill inte vara ensam, men jag vill inte ha det såhär heller...snälla hjälp mig?!

Är trött på alla dina lögner, det gör så jävla ont att veta att man tydligen inte är värd mer. Trodde jag äntligen funnit kärlek på riktigt, men det är visst inte för mig.
Idag kände jag ännu en gång att åldern är ett stort problem. Jag kan inte göra såhär mot dig. Ingen i din ålder ska behöva hamna här. Dålig ekonomi, massa barn och bekymmer. Du ska leva livet medan du kan.
Ser att du tittar efter henne, om hon är i närheten. Ni är för varandra.

Känner mig så jäkla ensam i det här. Du lovar att du ska bättra dig men så gör du inte det. En dag är det försent, då har jag gått vidare. Kan inte förstå varför det alltid ska vara såhär. Är jag verkligen inte värd mer än såhär? Låtsas som att allt är ok, ljuger om hur det egentligen är. Och dina lögner, jag går inte på dom. Men jag låter det vara för jag är rädd att bli ensam kvar. Vad gör jag? Hur mycket orkar en människa?