Vart finns respekten? Så förbannat trött på det här. Du gör mig grymt ledsen o jag trodde vi kommit förbi det här. Men det kommer väl aldrig att bli bra det här. Så trist.

Varför är inte vårat barn viktigt? Så jävla viktigt att allt är säkert och bra med din.dotter Men det kan visst kvitta med vårat barn. Jag fattar inte hur vi hamnade här, inte en enda stund av lycka vad gäller den här graviditeten. Inte en enda gång att det känns som att det är du och jag.
Och skämtar du med mig? Du blandar ihop mitt födelsenummer med malins. Ett och ett halvt år senare?! Du säger hennes födelsedag på din mormors?! Skärp dig! Ingen kan strula ihop det så mycket. Du säger att du släppt henne men det har du ju inte. Du glor ju fortfarande efter henne varje gång vi kör förbi hennes morsa. Och varför är det ok att hon snackar skit om dig? Ta för fan fajten nån gång. Väx upp!!
Varför stannar jag ens när jag sedan länge förstått att det inte är.mig du vill ha? Varför går jag bara inte? Fy fan!!'
Trodde för en stund att jag funnit äkta kärlek, men det var visst bara samma skit som alltid. Att jag inte lär mig.

Lyckan infinner sig aldrig riktigt..känns som alla bara väntar en stor ful klump. Känns tråkigt att ingen har nåt positivt att säga. Allt är bara skit tydligen. Inte värt ett dugg vad det verkar. Betydelselös. Kommer bli min uppgift igen att se till ditt bästa för ingen annan vill.

Fattar ingenting alls. Varför ska hon behandlas som ett ensambarn? Hon får ju snart ett syskon? Eller räknas inte han? Blir så jäkla ledsen, jag verkar inte vara någon. Varför kan jag inte bara gå min väg? När bebis kommit försvinner jag. Jag vill inte längre. Inte alls.