Känslan av att inte betyda något är jag ju rätt van vid. Likväl gör det förbannat ont. Att du inte tänker på mig överhuvudtaget märks rätt väl. Du plockar upp henne i vår säng, knuffar ut mig och tar allt täcke. Svaret på frågan vad gör du blir. Du hade ju täcke i natt, så då får jag inget nu eller?! Flippade såklart ur och sa att ni kunde gå någonstans, men det är ju inte första gången jag får flytta mig för er. Du är otroligt egoistisk i ditt tänk. Förbannat tråkigt för jag älskade att du var så omtänksam. Men det gäller visst inte mot mig. Jag vet inte om jag älskar dig längre eller om rädslan för att vara ensam håller mig kvar. Känns som ännu ett misslyckande och jag vet inte vad jag ska göra längre.

Känns kul att du inte vill pussas, man måste hela tiden be om kärlek och närhet. Varför stannar jag ens kvar? Vill inte vara ett andrahandsval, men så kommer det väl alltid att vara med dig? Varför i helvete tog vi det här steget? Undrar om jag någonsin kommer bli hel igen? Man klarar nog inte hur mycket som helst.